Har haft en diskussion senaste veckan med både en annan ridlärare och en dressyrdomare om det system som finns inom dagens ridsverige. Vi tre har såväl gemensamma som olika erfarenheter/syn på
hur väl ridsporten lyckas med sitt uppdrag - dvs att lära ut "god ridning" (- vad det nu är??)
Som jag har varit inne på i tidigare inlägg så varierar kvalitén på våra ridskolor enormt. Både pga olika utbildning hos de som håller lektioner men också pga den pedagogik/metodik som används.
Det vore väldigt intressant att diskutera hur utfallet på våra ridskolor faktiskt är? Dvs hur pass bra blir ”snittprodukten” – alltså den genomsnittliga ryttaren? Alla system kan få fram enstaka ”superryttare” som skulle blivit bra alldeles oavsett inom vilket system de rider. Frågan är istället hur bra blir den ”genomsnittliga” ryttaren (eller t.o.m hur bra blir den MINST naturligt begåvade ryttaren)???
Min upplevelse är tyvärr att den genomsnittliga ryttaren inte blir särskilt bra - dessutom tror jag många slutar innan de utvecklats så långt de skulle kunna, många gånger kanske pga att de inte längre känner att de utvecklas?
Finns det kanske ett "systemfel" inom vår ridsport?
Lena Danius (med bloggen "På spaning") har i veckan skrivit ett mycket bra inlägg som handlar bl.a om ridningens system. Inläggets namn är "Minsta möjliga fel, eller mesta möjliga rätt?". Läs gärna det innan du fortsätter läsa detta inlägg...
Ingen vill ha en dålig pedagogik men många elever/ridlärare (de flesta skulle jag tro) vet inte av att det finns annat än det som idag finns på våra ridskolor (finns naturligtvis även lysande exempel på BRA lektioner/pedagogik där, men tyvärr är detta mer undantag än regel som jag ser det…)
Frågan är - hur kan man få till en förändring? Om man inte ens upplever att det finns några problem (vilket ofta är fallet) är det inte lätt att inse att något kanske borde göras…. Man kan inte utgå ifrån annat än sin referensram. Själv tackar jag min lyckliga stjärna att jag kom i kontakt med den klassiska ridningen – hade jag inte det hade inte jag haft något annat att jämföra med än den traditionella ridningen. Jag har också turen att faktiskt ha varit med så länge så jag har något INOM den traditionella ridningen att jämföra med. Missförstå mig då rätt – inte allt var ”bättre förr” – långt därifrån, men det fanns trots allt principer som man inte frångick.
Förändringen (vill inte kalla det utveckling för det anser jag inte att det är) har dessutom smugit sig på under lång tid – och det var inte förrän jag systematiskt började titta på videos från olika årtionden (i kronologisk ordning) som jag verkligen insåg vart ridningen tagit vägen. Aveln har dock gått framåt – de hästar som finns idag är otroligt mkt mera talangfulla än de som fanns på 70-80 tal. Tyvärr är det dock inte enbart positivt eftersom du idag kan ”rida bort” 90% av hästens kapacitet och ändå ha en ganska spektakulär häst kvar….
Bildtext: nedanstående två siluetter visar två faktiska världstoppekipage - ett från 70-tal & det andra från "nutid".
Jag är sällan (numera) ut och ser ridskolegrupper/träningar men det händer då o då och tyvärr ser man de flesta elever sitta med mer eller mindre raka armar, nedtryckta (ofta i höjd med låren), ikullagda, ”stretande” händer (se Lena Ds inlägg ovan) – många ryttare kommenterande att ”hästen är stark i munnen”. Undrar vad hästarna tyckter om ryttarnas händer??? Hade nog antagligen inte varit lämpligt i tryck…. Ovanstående är enligt min erfarenhet OERHÖRT vanligt vid träning/lektioner. Det hela är mer än kamp mellan häst och ryttare där absoluta fokus är på att hästen på ena eller andra sättet skall kröka på nacken… Utbildning av häst och ryttare??? Ja, inte enligt min uppfattning i alla fall.
Bildtext: nedanstående två bilder visar ryttare med idag typisk "låg hand" - den övre visar tyvärr oxå exempel på häst i rejält "rund & djup form" - även detta vanligt idag...
För att såväl häst och ryttare skall fungera tillsammans anser jag att det måste finnas ett tydligt SYSTEM i ridningen. Ett system som såväl ryttare som häst förstår och som ligger så nära hästens natur som möjligt. Fokuseringen har fastnat vid att hästen skall kröka på nacken hela tiden – hur man kommer dit har underordnad betydelse. Min upplevelse är att de flesta ryttare ofta har varken kunskap om rörelsemekanik eller enkel fysik – man förstår egentligen varken varför eller hur man åstadkommer olika saker inom ridningen – vare sig det handlar om form eller rörelser.
Min egen erfarenhet av den traditionella ridningen är tyvärr att det INTE finns något TYDLIGT system för varken ridningen eller ridpedagogiken. Min egen utbildning (Level 2 - gamla RIK 2 - på Strömsholm) lämnade tyvärr MYCKET övrigt att önska när det gällde pedagogik/metodik och även ridlära. Det insåg jag inte så mkt när jag gick min utbildning utan det har jag insett först när jag senare kommit i kontakt med ett annat ridsystem (den klassiska franska ridningen). Man kan som sagt var bara utgå ifrån sin egen referensram....
ATT man använder sig av ett system tycker jag är det viktigaste samt att det system man använder är HÄSTVÄNLIGT (vilket flera system definitivt inte är enligt min uppfattning – rollkur är bara ett exempel). Om det sedan är den klassiska ridningen (som jag personligen tycker är det mest logiska, med lättast hjälper och som tar mest hänsyn till hästens natur av de system jag kommit i kontakt med – men det är MIN uppfattning) eller om det är något annat system är ganska egalt. Jag själv tycker t.ex en sådan som Reiner Klimke och fler med honom från samma generation var fantastiska ryttare och riktiga föredömen. De representerar ju en tysk stil men den är inte mindre bra för det! Det finns även fantastiska ryttare idag inom olika system - tyvärr sällan inom tävlingssporten....
Skulle vara mycket intressant att höra er andras åsikter om ovanstående - vilka tankar/idéer/upplevelser har DU som elev/ridlärare/ridledare om/av dagens ridsystem??? Tycker DU att vi har en ridskola som är "världsledande" som det står i SvRFs dokument "Framtidens Ridskola"?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar