Forskaren Andrew McLean, som själv ridit o tränat hästar upp till Grand Prix nivå och dessutom ridit fälttävlan och hoppning på hög nivå, har under många år forskat bl.a kring hästars förmåga att lära sig nya saker. Han har även studerat 60 års totala forskning på området. Han är en av initiativtagarna till ISES, en hästforskningskonferens som åker världen runt. För två år sedan var konferensen förlagd till SLU i Uppsala samt Strömsholm (det är alltid en dag praktisk förevisning under konferensen).
McLean har skrivit flera böcker och forskningsresultat (ofta tillsammans med Paul McGreevy) om du vill läsa mera.
McLean har tagit fram 8 st grundläggande principer för träning - oavsett vilken disciplin eller inriktning man har med hästträningen - allt ifrån arbete från marken till hoppning, dressyr, körning osv avses med "träning". Dessa 8 principer är viktiga oavsett vad vi än försöker lära hästen.
De 8 prinicperna:
1. Förstå och använd inlärningsprinciperna på rätt sätt (ang positiv och negativ förstärkning - ett exempel på negativ förstärkning är t.ex att signalen upphör när hästen gör - eller försöker göra - rätt. Det är oerhört viktigt för inlärningen att hästen inte kommer under ett konstant "tryck" i signalerna - omedelbar eftergift är därför av största vikt. Om hästen inte kan komma undan så kan det resultera i inlärd hjälplöshet. Kommer att skriva om det i en senare artikel).
2. För att undvika förvirring - träna in signaler som är lätta att urskilja! Överlappande signaler kan för hästen vara väldigt förvirrande så det är viktigt att isolera/separera hjälperna så tydligt som möjligt från varandra. Ett exempel är t.ex "hand utan skänkel, skänkel utan hand".
3. Träna och lär in signaler en och en (återigen för att undvika förvirring). Belöna från början minsta försök, kräv sedan mer och mer för belöning - till dess du får önskad respons. Varje beståndsdel i signalsystemet måste brytas ner till dess minsta beståndsdelar för att sedan sättas ihop i en process som kallas "shaping". Lär hästen att gå för "lätta hjälper" - öka helst inte trycket om hästen inte lyssnar första gången utan förtydliga istället med någon annan hjälp (spö t.ex). Annars är risken att du tränar hästen att bli mindre uppmärksam (trög och/eller tung i handen).
4. Träna bara in en respons per signal (till exempel skall skänkeln alltid betyda framåt, men med tiden kan du ha olika skänkelbetydelser beroende t.ex på olika skänkellägen eller typ av inverkan - för snabbare steg, längre steg, gångartsbyte uppåt och så vidare).
5. För att responsen ska programmeras in och bli automatisk samt fungera med lätta hjälper, måste en specifik signal alltid vara en exakt kopia av sig själv (tajmingen i hjälpgivningen är då oerhört viktig).
6. Träna så att responsen blir bestående även när signalen är klar (att hästen behåller rörelse, tempo och form när du ger eftergift) = självbärighet! Hästen ska inte utsättas för ständiga signaler från säte, skänklar, sporrar eller tygeltryck för att behålla tempo, rörelse eller form.
7. Undvik och se till att dissociera flyktbeteenden (minnen av rädsla kan hästen aldrig glömma).
8. Stäm av att hästen är avspänd (för att vara säker på att inga konfliktsituationer uppstår, som gör den frustrerad). För att tydliggöra vikten av lugn hos hästen för att möjliggöra effektiv och etisk träning skall alla typer av begränsande utrustning som t.ex nosgrimmor vara så löst spända att hästen har möjlighet att visa konfliktbeteende. Det är en förutsättning för att man skall kunna ta itu med situationen direkt när/om den uppstår.
Kommentar (min egen uppfattning :-):
Något som är väldigt vanligt är t.ex att man vid inlärning av skänkelhjälper börjar med ett lätt tryck för att sedan förstärka trycket - istället för att bara göra om hjälpen lika lätt igen. Inte helt ovanligt att ryttaren "sparkar till" (bokstavligt talat) hästen för att förstärka hjälpen. Enligt min uppfattning riskerar man med detta system att få en häst som blir mer eller mindre trög... För vad man då tränar är att hästen kräver en allt kraftigare hjälp för att reagera. Bättre är att istället bara göra om den (lätta) hjälpen och istället förstärka den med en annan hjälp - man vill väl att hästen ska gå på en LÄTT hjälp, eller hur?
En annan sak som är vanlig är att man vänjer hästen vid en mer eller mindre konstant drivning med skänkel och/eller säte - det finns hästar som bokstavligt talat stannar om ryttaren inte konstant driver! Vill man verkligen ha det så? I alla fall jag vill ha en häst som håller tempo, riktning o övning från det jag gett signal för detta (optimalt EN gång) till dess jag ger en ny signal för att göra något annat - det är ju HÄSTEN som skall jobba, inte jag :-) Det finns ett talesätt som säger "the learning is in the release" - ge hästen uppgiften och överlåt sedan utförandet till hästen - och håll dig ur vägen!
En annan av mina uppfattningar är att lätthet måste vara såväl FÖRUTSÄTTNINGEN som SLUTMÅLET! Jag tolerar ALDRIG att hästen lägger sig på i handen och hänger på bettet! Tar kontakt, ja - men aldrig hänga (eller ta STÖD som många säger - tycker personligen inte om det uttrycket - för mig betyder det en mer eller mindre stark kontakt). Varför i hela världen skulle en från början starkt stöd i handen vara något positivt eller något jag kan acceptera? Vill jag ha en lätt kontakt med hästens mun som slutmål varför inte se till att det är det från början?
Till sist - en annan sak som ofta slarvas med (eller man kanske inte ens kan känna igen det?!) är att hästen är avspänd vid träningen. Många träningar man ser bygger på mer eller mindre spändhet hos hästen - fysisk och/eller psykisk. Ryttaren kämpar frenetiskt med säte, skänklar och händer MOT en häst som blir mer och mer krampaktig och spänd.... Och när hästen "går emot" så blir "lösningen" många gånger en inspänning... Frågan är vad hästen en sådan "träning" lär sig och vilket pris den får betala fysiskt i sin kropp???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar